Jag har tänkt på en sak, eller ja jag började tänka på det mer och mer när jag pratade med Johanna nyss. En sak man liksom alltid haft i undermedvetandet, men aldrig riktigt kunna sätta ord på, vi kan kalla det min livsfilosofi.

Om man är snäll mot många så lönar det sig i längden (det behöver inte ens vara många, men jag föredrar det så). Det kommer alltid löna sig att vara snäll, för då man får tillbaka mycket mer. Jag räknar kallt med att alla snälla saker man gör kan ses som en långtidsinvestering.

Genom att vara snäll mot andra, kommer de antagligen vara snäll mot mig också. Vilket gör att jag mår bättre, att jag har roligare, ockå vidare, också vidare. Jag kommer kunna få igen så mycket i lång tid framöver bara genom att dela med mig lite av min snällhet.

Det är lite som bankväsendet. Om jag låter andra ta hand om min snällhet, så kommer jag få ränta på den och alltså få tillbaka mer snällhet än vad jag gav ut. Om jag däremot behåller all min snällhet för mig själv, kommer inflationen äta upp den.

Andra delen i livsfilosifin är således att det aldrig lönar sig att bara tänka på sig själv. Om jag är elak mot andra, kommer de vara elaka mot mig. Det kommer sprida sig att jag är en taskig kille och jag kommer få tillbaka det tusenfallt.

Låt mig ta ett räkneexempel på det hela. Om jag är snäll mot tio personer, kan jag ju få tio personer som är snäll mot mig. Om jag inte är snäll mot mig själv, kommer bara en person vara snäll mot mig (mig själv). Och varför stanna vid tio personer, jag kan vara snäll mot 50, 100, 200... Det bästa med snällheten är att om alla ger så göder man varandra, och då kommer den aldrig ta slut.

Tänk vad mycket snällhet jag kommer få tillbaka då.

Ps. Vet att detta inlägg kanske känns lite flummigt, och ja klockan är lite mycket kan vara därför. Men jag tror verkligen det är så här. Man ska dock se till att inte låta sig utnyttjas, det är en annan sak.